Med katamaran över Stilla havet

Kenobi at anchor

Lukas Wilczek är konsult på C.A.G Contactor och jobbar i uppdrag som webbutvecklare och Scrum Master. Under 2016 var han tjänstledig för att förverkliga en seglingsdröm och berättar i detta blogginlägg om seglingen med tre vänner över Stilla havet. Hela historien finns på kenobicrossing.com.

Förra hösten, på väg hem från seglingssemester med vänner i Stockholms skärgård, dök idén om en långsegling upp. Min dröm att segla över Stilla havet, från Karibien till Australien, var något som följt med mig sedan min första långsegling för fyra år sedan. Då seglade jag och en vän en 27 fots Albin Vega från Ängelholm till Martinique. I Karibien fick jag höra många stories om Stilla havet och ett sug att komma dit väcktes. Men jag kände ändå att jag redan gjort min långsegling och att det kanske skulle bli av först långt senare i livet. Men nu hade jag alltså tre vänner som hade vilja och möjlighet att följa med – då gäller det att agera snabbt innan någon kommer på andra tankar! Besättningen bestod av nya kompisen Johan från uppdraget på Tillväxtverket och två gamla vänner, Hampus och Simon. Vi bestämde oss alla på allvar i september och i januari flög vi ner till Martinique för att köpa båt.

Kenobi crew - Simon, Hampus, Johan, Lukas

Simon, Hampus, Johan och Lukas

Båtköpandet var en resa i sig och slutade i en 45 fot lång katamaran, en Leopard 45 från 1998 byggd av Robertson & Caine i Sydafrika. På grund av sitt, enligt oss, rymdskeppsliknande utseende fick den namnet Kenobi. Vår research visade att marknaden för katamaraner var bättre i Australien än i Karibien så vi borde kunna göra en god affär. Katamaransegling över hav är lite kontroversiellt i Sverige, “vad ska ni göra om den välter?”-frågan var en vanlig reaktion från andra havsseglande personer vi pratade med. Jo visst, de har en poäng. Men för denna rutt passar en katamaran perfekt. Vi seglar i stabil passadvindssäsong nästan hela vägen och slipper enkelskrovsbåtens rullning då vinden kommer rakt bakifrån. Och med bara 1,3 meter djupgående kan vi komma in till öar och atoller där vi kan ankra nära stränder som båtar med djup köl inte vågar sig in till. Och såklart den uppenbara fördelen – varsin kabin med dubbelsäng och tillhörande badrum! Sittbrunnen är också helt enorm och genom den stora dörren finns salongen med ett riktigt kök och soffgrupp. Kontrasten mot den gamla Vegan kunde inte bli större.

Efter att köpet gått igenom och brister som upptäckts under inspektionen rättats till kastade vi loss den 20:e mars för första seglingen 70 sjömil (ca 12 landmil) ner till St:Vincent. Allt gick bra, ingen större sjösjuka och Kenobi seglade snabbt i den friska passaden. Fiskespöna åkte i direkt och vi fick njuta av den första av många fiskar fångade på Kenobi, en fin mahi-mahi. Vi fortsatte ner till Bonaire för lite dykning och kitesurf och sen vidare till det viktiga stoppet i Cartagena, Colombia. Här tog vi upp båten på land och spenderade tio dagar på varvet Ferroalquimar med att fixa en del större jobb vi ville göra. Lagningar och förstärkningar av fiberglas, måla nya stripes och polering av gelcoat. Det var ett hårt, skitigt och svettigt jobb, temperaturen var 40 grader och sandmoln blåste omkring på varvet så alla luckor fick hållas stängda. Här gällde det att arbeta bra som ett team. Erfarenheter från Scrum Master rollen och inte minst lärdomar om min och andras personlighetstyp från DISC-analysen har varit värdefulla att ha med sig i rollen som kapten. Vi är alla fyra mycket olika och det har varit bra för gruppdynamiken, vi hade både driv och lugn som kunde skapa balans.

Nästa stora mål var Panamakanalen. Man klarerar in i Colon och lägger sig sen i Shelter Bay Marina i väntan på att kanalmyndigheten ska ge en tid för passage. Det är mycket byråkrati och kostar en slant. Här träffade vi besättningar från många andra båtar, seglingsvärlden är som en stor familj och många vi träffade höll vi mailkontakt med via sattelittelefon. Eftersom de flesta följer ungefär samma rutt med passadvinden hände det att man träffades åter långt senare på små öar mitt i ingenstans. Efter en dryg vecka var det äntligen vår tur att passera genom kanalen. Det var tre segelbåtar åt gången. Vi fick en enkelskrovare surrad på varje sida och drev ekipaget med våra två 56hp Yanmar motorer. På styrbord en brittisk 49 fot Jeanneau SO och på babord en rysk-reggad mindre HR. Utmärkta fendrar tyckte vi. Ombord hade vi en pilot som guidade oss genom de tre slussarna upp till Gatun sjön där vi ankrade för natten. Tjut från aporna hörde vi från träden och i sjön skulle det finnas krokodiler. Tidigt nästa morgon kom en ny pilot ombord och vi fortsatte vidare genom sjön och tre massiva slussar som nu gick nedåt. I slussarna samsades vi med enorma lyxkryssarfartyg och Maersk containerskepp. Vi kom oskadda genom den sista slussen och var äntligen i Stilla havet.

Båten var i toppform, fullastad med frukt, grönt och godsaker från marknaden i Panama City när vi kastade loss den 4:e april mot Galapagos. Två dagar ut på havet är vi mitt i ITCZ, Inter-Tropical Convergence Zone, ett meteorologiskt signifikant område nära ekvatorn med ostadigt väder. Vi hade regn och blixtrar kring oss flera dagar men det var inget att göra, det finns ingen väg runt utan bara att köra på. Risken att bli träffad av blixten var ändå typ en på miljonen hade jag läst så ingen fara, fram med GoPro och kamera bara. Men rätt vad det är smäller det till rakt över oss och jag som håller i dörrkarmen får en stöt så det ringer i öronen – vi har blivit träffade! I salongen ser vi rök vid taket och det luktar bränd elektronik. Efter att vi grabbat brandsläckare och sprungit runt båten på jakt efter hål eller bränder konstaterade vi att båten var intakt. Med elektroniken var det värre – autopilot, radar, plotter, vindinstrument, stora kylen, laptop mm var grillade. Som tur var startade motorerna fortfarande, seglen var det inget fel på och navigera gjorde vi ändå mest med appen Navionics på iPhone och iPad som hade klarat sig. Inte mycket att göra, bara att ställa sig till rors och handstyra i roterande tretimmarspass de nio dygnen som överfarten tog.

Ankomsten i Galapagos var smått magisk, i soluppgången siktades öarna bortom ett kav lugnt hav där vi såg valar, delfiner och mantarockor som gjorde saltomortaler! Sedan två dygn hade vi redan haft fripassagerare ombord, sex stycken “red footed boobies” (en ovanlig typ av sjöfågel) som använde Kenobis fördäck och trampoliner som fiskeplattform. Hela Galapagos-upplevelsen var lite som att vara med i en Disneyfilm, jag kunde vara ute och paddla med SUP-brädan en morgon och under samma tur se havssköldpaddor, sjölejon, pingviner, rockor och havsleguaner simma runt och under brädan, helt ofattbart!

Sjölejonen gillade Kenobis rymliga akterdäck

Efter fem veckor i djurparadiset var det dags för den längsta korsningen, 3000 sjömil till Marquesasöarna i Franska Polynesien. Fisket började storartat, två nya arter för oss fångades – en pink spotted snapper och en “sierra” som liknar spansk kungsmakrill. Only in Galapagos. En timme senare högg det rejält och vi drog upp en big eye tuna på 30 kg! Sen behövde vi inte fiska på några dagar. Autopiloten hade inte gått att få utbytt i Galapagos så schemat med tretimmarspass rullade på där ansvar för lunch eller middag också fanns inbakat. Kl 12-15 hade vi “Mållgan-passet”, ett gemensamt pass då vi också tog hand om dagligt underhåll: kolla ev nötning på tampar och rigg, batterivattennivå, ruttenhetsgrad på potatisförrådet osv. De veckoliga båtråden fortsatte också som vanligt. De fungerade som en retrospective där vi gick varvet runt och alla fick ge ris och ros och vädra eventuella frustrationer. Här bestämdes också vilka rutiner vi ville ha ombord. Jag tror det här var värdefullt för oss och bidrog till att vi faktiskt höll väldigt bra sams under hela resan. Vinden hade vi med oss hela överfarten, ibland stark då vi revade segel och fick leva med slamret från vågor som slog upp i mittskeppet. Vårt snabbaste dygn gjorde vi 220 sjömil, snittade alltså 9,5 knop. Då vinden var svag hissade vi gennakern och gled fram i 3-4 knop. När vi siktade Hiva-Oa i Marquesas hade vi varit till havs i 21 dygn och det var en härlig syn!

Vi kan förstå att fransmännen gärna hänger kvar i sina gamla kolonier, i Franska Polynesien finns verkligen några riktiga paradis. Marquesas är den geologiskt yngsta ögruppen och har dramatiska Jurassic Park-vulkantoppar klädda i djungel. Tuamotus-atollerna är äldre, sjunkna vulkanöar där bara det omgärdande korallrevet finns kvar. Tidvattnet skapar en kanal genom revet in till lagunen och detta är den häftigaste platsen man kan ta sig till med en segelbåt. Ensamma, ankrade utanför den lilla motu där Kon-Tiki förlist på atollen Raroia harpunerade vi fisk bland korallerna under båten och plockade kokosnötter på land. Efter några veckor när vi ledsnat på detta (det blir lite långtråkigt till slut) tog vi oss till Sällskapsöarna där bl a Tahiti, Moorea och Bora Bora ingår. Geologiskt befinner de sig mellan Marquesas och Tuamotus, öarna har hög vulkantopp och ett omgärdande barriärrev som skapar turkosblåa laguner. Vackrare öar får man leta efter och det är ingen slump att de är så populära. Vi spenderade dock den största delan av tiden här i Marina Taina på Tahiti där vi med vårt försäkringsbolags hjälp bytte så mycket av de skadade systemen som vi kunde. Äntligen hade vi autopilot igen!

Resort-meccat Bora Bora blev vår sista ö i Franska Polynesien där vi nu spenderat sammanlagt tre månader. Därifrån satte vi kurs den 6:e oktober mot Aitutaki i Cook Islands. På vägen fångades resans största fisk – en gulfenad tonfisk på 44 kilo! Tonfisken är enormt stark och det tog 1,5 timme att trötta ut den så pass att vi tillsammans kunde lyfta den med huggkroken upp på trampolinen. En skvätt alkohol i gälarna dödar den snabbt och sedan påbörjades än en gång operation fiskfabrik. Vi hade ingen frys men tog ändå hand om hela fisken; filéer lades längst ned i kylen, strimlor marinerades i soya och torkades i solen och många kilon kokades i havsvatten och lades sedan in i vinäger och förvarades i lufttäta boxar. När vi kom fram till Aitutaki var vi glada över vår katamarans grunda kölar, i den trånga passagen in till lagunen hade vi bara 10cm till godo under kölen! Två stålbåtar vi kände fick ankra utanför ön istället, en ankringsplats som bara var säker så länge vinden höll sig östlig.

Vi gjorde kortare stopp på Palmerston Atoll och Niue innan vi kom till Fiji där vi ville lägga lite mer tid. Besöken på öarna Fulaga och Matuku i Laugruppen i Fiji blev höjdpunkterna på resan för mig. De är oerhört vackra öar och här lever öborna mycket traditionellt och använder knappt pengar alls. Det första man ska göra då man anländer till en ö här är att ta sig till huvudbyn och be att få träffa hövdingen för en sevu-sevu ceremoni. Här ger vi en offergåva i form av en bunt torkade kavarötter. Dessa mortlas sedan till ett pulver som blandas med vatten och dricks som en sällskapsdryck. Hövdingen talar på fijianska och talmannen översätter till engelska och förklarar att vi nu är del av byn, har rätt att fiska i vattnen och att har vi några problem ska vi bara säga till. Hur länge vill ni stanna, ett eller två år, säger de med ett skratt. Det var en stor upplevelse att få spendera tid här med människor som levde enkelt men ändå så väl på sitt eget fiske och jordbruk och som var så glada, nyfikna och gästvänliga.

Kenobi i Matuku, Fiji

Kenobi i Matuku, Fiji

Tyvärr kunde vi inte stanna här mer än två veckor. Vi var nu mitt i november och officiellt i cyklonsäsong. När vi klarerade ut ur huvudstaden Suva i Fiji var vi den enda segelbåten där, alla andra var redan i trygghet i Nya Zeeland eller Australien som ligger utanför cyklonområdet. Men vädret såg fortfarande stabilt ut och med järnkoll på väder GRIB-filerna vi laddade ner med sattelittelefonen kände vi oss ändå trygga. Efter ett kort stopp i Vanuatu gjorde vi den nio dygn långa sista korsningen mot Australien och seglade den femte december in i Sydney Harbour, vilken känsla!

Australien var alltid vårt slutmål och här skulle Kenobi säljas. Men först hade vi en rejäl backlog med saker att fixa och efter det ville vi polera upp båten rejält inför försäljningen. Vi jobbade fokuserat i över fem veckor med detta och lämnade till slut båten med en broker, stående på land på varvet The Boat Works i Gold Coast. Dagen innan jag flög hem från Australien hann jag visa den för ett par från Port Douglas och dom har nu köpt den! Någon vinst blev det aldrig men vi gick jämnt ut på inköpspriset och är supernöjda. Nya ägarna drömmer om att segla upp till Marshall öarna och jag gläder mig åt att Kenobi kommer segla vidare mot nya äventyr.

Sydney!

Sydney!

Publicerad i Uncategorized

Kategorier

LinkedIn Auto Publish Powered By : XYZScripts.com